Startsida | Nyheter | Galleri Stengods | Galleri Raku | Galleri Terra Sigillata | Blogg | Länkar | Inköpsställen | Om Mig | Kontakta
   
   
Blogg
 
TRE LEKARE OCH HERR LARSEN
Så är det dags. Onsdagen 9 mars gör vi vår debut med Evert Taube programmet för
en betalande publik. Den förra gången vi hade publik var mera som ett genrep. Jag
tror stenhårt på iden. Att presentera ett artistliv genom en berättad biografi illustrerad
med artistens musik. Vi skall gå vidare med Nils Ferlin. Jag har läst en 500-sidig
biografi som jag har kokat ner till en berättelse på 30 minuter och så en timmes
musik. Det finns stora likheter mellan E.Taubes och N.Ferlins liv. Båda behövde desperat
en publik, inte bara för sin poesi, utan för hela sina liv t.ex, och de var beredda
att göra nästan vad som helst för att stå i centrum. De festade friskt båda två.
NF så till den grad att man nästan kan kalla honom alkoholiserad. Han knaprade dessutom
Efedrin för att orka. Det extrema uttrycksbehovet kräver verkligen sin attribut.
Men om man bara upplever sig som levande när man står på en scen har man inget att
välja på. Skratta Pajazzo........... Jussi Björling, apropå Pajazzo, var en annan
artist som hade det besvärligt. Nils och Jussi delade ett, i artistkretsar udda intresse.
De var båda kraftkarlar och älskade armbrytning. Nils var dessutom rent akrobatisk
och historierna om hans övningar i Klarakvarteren är helt otroliga och sanna. Men
som sagt nu är det Evert Taube som gäller. Nils kommer sen.

BESVIKEN UTSTÄLLNINGSBESÖKARE
Ibland, rätt ofta faktiskt, besöker jag Stockholm. Ställen jag alltid besöker vid
mina besök är: Konsthantverkarna naturligtvis, eftersom jag är medlem, Blåset och
Kaolin. Ibland blir jag upplyft i anden, ser vad jag tycker bra grejer, men ofta
blir jag besviken. Det är dock sällan jag blir så besviken som under mitt sista besök
på Kaolin 12/2. Det är ju Kaolin som, i mina ögon, brukar ha de intressantaste utställningarna.
Inte den här gången och jag frågar mig. VAD FAN HÅLLER DOM PÅ MED PÅ LANDETS HÖGSKOLOR
FÖR KERAMIK. När skall det ta slut på alla kaniner, rävar, kameler. På Kaolin var
det råttor som sam och klättrade. Varför,varför,varför envisas med dessa djur. Är
de symboler? Och för vad? Varför göra djuren medvetet barnsliga och taffligt gjorda?
Det är dagiskvalite på hantverket. Varför? Kan de inte bättre? För mig verkar det
vara ren och skär spekulation. En mycket elak misstanke gror i mitt bakhuvud. Är
dessa djur en symbol för kvinnligt skapande. För det är ofta kvinnor som leker med
lera i dessa "skulpturer". Kan de inte bättre? Nu vet jag egentligen att det inte
är så illa, tack och lov så det stannar vid en elak misstanke. Men snälla tänk om,
ta er själva på större allvar och sätt ribban högre. Ni behöver absolut inte göra
bruksgods för att duga för mig. Men låt mig slippa fler dagisdjurskulpturer.

PREMIÄR FÖR EVERT
Ja, så har tre Lekare och Herr Larsen haft ett genrep inför publik. Allt gick mycket
bra. Vi berörde, vissa damer blev blanka i ögonen till och med. Folk verkade gilla
iden med programmet. Att presentera en artist i helfigur så att säga. Då får visorna
en klangbotten och man kan berätta lite mer ingående om skapandets villkor. Vi kommer
att gå vidare med samma ide. Det finns många facinerande livsberättelser inom den
svenska visan. Bellman, Dan Andersson, Nils Ferlin,Ruben Nilsson. Alla fyra outsiders
med komplicerade liv. Jag börjar tro att taskig självkänsla, inte taskigt självförtroende,
är en
förutsättning för artisteri. Klapparna på axeln (applåderna) måste vara nästan det
viktigaste i livet. Applåderna fungerar nämligen som bevis för att man duger som
person. Taskig självkänsla innebär att man inte tror inför sig själv att man duger
som person. Jag kan inte undgå att dra paralleller till mitt eget liv.
Nils Ferlin står på tur för tre Lekare. Depressiv, aggressiv,som han var. Samtidigt
en ledarfigur i glada människors lag.

PREMIÄR FÖR EVERT



BOKEN IGEN

Äntligen en positiv nyhet om boken. Försäljningssuccen har definitivt uteblivit.
I och för sig, det skiter jag i. Bokens värde för mig är inte ekonomiskt utan att
jag försökte och faktiskt rodde projektet i land. Boken blev dessutom bra. Jag trodde
dock att intresset skulle vara större, inte minst i Hälsingland. Kanske skulle jag
ha vetat bättre, har ju bott i landskapet i 65 år och vet att Jantelagen härskar
oinskränkt. Men det retar mig, trots denna insikt i vissa makthavares sinnelag, att
landskapet besitter en sån outnyttjad guldgruva som folkkonsten och att så få inser
den ekonomiska potentialen i folkkonsten. Det handlar ju för fan om arbetstillfällen,
många fler än makthavarna kan inse. Så till den positiva nyheten. Boken är accepterad
och skall säljas på Nationalmuseum. Just det, Sveriges Nationalmuseum. Sug på den
karamellen, frimurarorden i Bollnäs som avfärdade boken som ointressant.

HÄRLIGA OXVECKOR
Äntligen. Alla jävla helger inklusive trettondagen är avklarade. Det börjar ljusna
inne och ute. Men lagret av blå-vitt räcker ett tag till. Så vad är då på gång? Jo,
musik. Jag har skrivit ett föredrag om Evert Taubes liv illustrerat av sjutton av
hans visor. E.T har följt mig sedan barndomen. Jag har alltid älskat hans visor men
han var inte en så enkel person som han själv ville ge sken av har jag upptäckt när
jag läst om honom. Han hade en typisk konstnärssjäl, var som jag själv aldrig nöjd
med det han åstadkommit utan måste ständigt gallopera vidare i sin jakt på klappar
på axeln. Jag känner alltför väl igen mig själv i den attityden. En ide om en ny
bok, en roman, börjar pocka på uppmärksamhet tack vare musiken. Ett fenomen jag har
funderat över och som jag tycker är spännande och vill berätta om. Det är som följer.
Varför man som 60 plussare köper en sångankäggning för 15000 med förhoppningen att
spela musik för en publik. Det är ju inte helt lätt att spela ihop med andra och
på allvar måste det vara. Det är inte lätt att ha en kärleksrelation med fyra främlingar
samtidigt och det är faktiskt det som krävs om musiken ska bli trovärdig. Även om
det gäller covers eller Evert Taubes visor. Men vad som helst är bättre än ledan.



Nu är det jul igen.

Så är det snart jul en gång till. Jag drabbas av samma fenomen varje jul. Det blir
skymmning, allt mörknar och jag tolkar det mesta i svart. Nu är jag van och drar
inga långtgående slutsatser. Det är bara att huka sig och stå ut och vänta på ljuset
som jag vet kommer. Jag börjar få koll på intresset för boken och måste erkänna att
jag är besviken. Intresset för boken verkar vara mycket mindre än jag hade räknat
med inte minst i Bollnäs. Det förvånar mig storligen. Boken handlar ju om Hälsingland
i allmänhet och
Bollnäs i synnerhet. Det pratas så mycket om att sätta Bollnäs på kartan. Jag har
gjort mitt försök och det verkar inte uppskattas av stans självutnämnda "ledande
kretsar", de som styr bakom kulisserna, trots att jag grävt fran historiska fakta
om krukmakeriverkasamhét i Bollnäs sedan sekelskiftet. Fakta som ingen har känt till.
Folkkonsttraditionen som sådan begriper man tydligen inte vikten av eller är totalt
ointresserad av trots att Hälsingegårdarna aspirerar på en plats på världsarvslistan.
Ändå är just folkkonsttraditionen en av de få saker som går att bygga på för en gles
och utflyttningsbygd. Folkkonsttraditionen skapar arbrtstillfällen. Varför kan man
inte inse det?

LERA IGEN
Av många anledningar har leran fått stå tillbaka ett tag. Det har varit musik, det
har varit skrivande. Dessutom har ugnsautomatiken pajat. Men nu är verkstaden, den
del som inte har blivit replokal, i full swing igen. Och, det är så jävla kul, jag
kommer aldrig,aldrig att kunna sluta med lera. Det finns hela tiden spännande, nya
tekniker att upptäcka och har jag en gång fått vittring blir jag som en varg, fortsätter
jaga och jaga tills bytet är nedlagt. Den här gången är det en variant av Rakubränning.
En etsning av glasyrytan som skapar en "olja på vatten" effekt. Tänk på Tiffanyglas.
Man gör den med Tennklorid som man löser upp i Metanol och sprutar på de 1000 gradiga
krukorna när man tar dom direkt från ugnen. Ibland, och bara på vissa glasyrer funkar
det och blir vackert. Ofta ser det för jävligt ut. Temperaturen måste vara exakt
rätt, och det är mycket svårt att bedöma. Det krävs som vanligt stor magkänsla som
med så mycket annat inom keramiken. Hå, hå, ja, ja. Det är tur att man är van................

REAKTIONER PÅ REAKTIONER
Nu är boken distribuerad till Drejeriet i Östersund,Konsthantverkarna i Stockholm
och till olika recensenter på tidskrifter. Jag går i spänd väntan på reaktioner.
Jag är en mycket otålig person så det är rent plågsamt att gå i Bollnäs, rulla tummarna
och vänta och vänta. De reaktioner jag fått från folk jag har stort förtroende för
är dock entydigt positiva. De avsnitt jag trodde skulle vara "svåra" att ta till
sig, avsnitten om vad lera är och om glasyrtillverkning, olika brännmetoder har folk
tyckt varit intressanta och lätta att ta till sig. Glad för det är jag eftersom ett
av bokens syften är gammal hederlig, omodern folkupplysning. Andra människor, de
med en liknande problematik som jag, har känt igen sig i texten. Alla tycker att
boken är "fin", vad det nu innebär, jag tolkar det i alla fall positivt. Men köper
folk böcker idag? Tvivlet gnager. Själv har jag alltid älskat böcker, älskat att
gå in på en bokhandel, älskat lukten av böcker. Det blir liksom inte samma sak framför
en dator. Texten finns naturligtvis men inte den sinnliga njutningen att hålla i
boken, bläddra, känna tyngden av sidorna. Så läs böcker. Det kan finnas ett dolt
meddelande till just dig i texten.

BOKEN
Boken har kommit. Jag sitter och tittar på framsidan som är röd-orange och visar
insidan av vedugnen i Fågelsjö. Boken luktar som en bok ska, den är tung och den
är tjock. Det är en riktig bok. Måste motvilligt erkänna att jag blir stolt över
att jag, med benägen hjålp, har rott iland detta projekt. I mitt förra blogginlägg
frågade jag mig hur det skulle kännas när jag satt med boken i hand. Om det kunde
jämföras med när jag höll den första perfekta oxblodsvasen i handen. Och, nej………….oxblodsvasen
gav större tillfredsställele. Problemen är dock desamma med både boken och oxblodsvasen.
Hur jag skall bli av med dem d.v.s lyckas sälja dem. Nu tycker jag i och för sig
att wheeling och dealing är kul så det skall förhoppningsvis gå bra.

       
       
       
       
       
       
       
       
 

Startsida | Nyheter | Galleri Stengods | Galleri Raku | Galleri Terra Sigillata | Blogg | Länkar | Inköpsställen | Om Mig | Kontakta

Copyright Frank Larsen
Sidan utvecklad av
Shine Data AB