| |
 |
|
|
|
|
Blogg
|
|
|
UR EN KRUKMAKARES LIV
För dom som har läst min uruselt skötta blogg kanske den här boken inte är någon
nyhet. Jag har redan berört en del av bokens innehåll i bloggen upptäcker jag.
Boken är på cirka 300 sidor. Jag berättar om mitt extrema uttrycksbehov,
bakgrunden i ett arbetarhem i Färila under 50-talet. Skolgång,början och slutet på
min yrkeskarriär på vägverket. Varför jag blev tvungen att avsluta en säker karriär
till vägmästare. Mina motiv och drömmar. Hur jag hittar fram till leran som uttrycksmedel.
Hur jag så småningom får en identitet som krukmakar´n i Bollnäs.
Jag beskriver krukmakerijobbet ingående och jämför med gamla tiders krukmakare.
Berätar om krukmakeritradition i Hälsingland och Bollnäs. Föröker diskutera konsthantverks
begreppet vad avser keramik Berättar om möten med brittiska krukmakare och brittisk
överklass. Berättar hur jag tar modet till mig och söker till Konsthantverkarna i
Stockholm. Boken avslutas med ett avsnitt om Raku och beskrivning av en vedugnsbränning
i Fågelsjö Och..................... mina glasyrrecept finns publicerade i boken.
Boken beräknas komma ut under hösten, månadsskiftet okt-nov.
Kenneth Williamson har skrivit ett förord
BAKSIDOR
Hej Bloggen. Long time no seen. Jag nämnde i ett tidigare inlägg ; Ensamhet. Det
är nog den största baksidan med att vara krukmakare. Man jobbar som regel ensam ock
eftersom åren går blir det faktiskt riktigt plågsamt. I början tänker man inte på
det, man är för upptagen med att visa alla djävlar som väntar flinande på att man
ska misslyckas att det faktiskt går. Man har oxå så många andra problem, kreativa,
tekniska, ekonomiska. You name it. Det största problemet märker man alltså inte av
i början. Man tänker inte ens på det som ett problem.
Jag har börjat att spela teater i en seriös amatörgrupp och där gäller andra
regler. Man måste vara kreativ i ett kollektiv, en ofantlig skillnad ifrån krukmakarjobbet
och det är mycket svårt att ställa om men ytterst lärorikt. Man utvecklar ju diverse
later när man bestämmer allt själv. Man tror tex att man alltid vet bäst själv.............
Men botemedel mot ensamheten i jobbet finns. Bränna Raku tillsammans med andra,
dela på en vedugn, ordna gemensamma utställningar. Vi är ett gäng här i Hälsingland
som gör detta och det är bra och spännande
KURSSTART
Så har jag träffat mina adepter. Några som har gått på kurs tidigare och några
nya. Och reaktionerna är ungefär desamma från kurs till kurs. Först skepsis när jag
beskriver vad vi ska hålla på med; Ska vi ?, Kan vi? Nää inte jag. Sen förtjusning
när dom upptäcker att dom faktiskt kan. Därefter tar leran över, fullständig koncentration
råder i rummet och tänk 5 kvinnor som inte har tid att prata, mycket mindre fika,
Själv är jag inte förvånad, jag har sett detta många gånger tidigare. Just så här
inspirerande är leran, jag har ju upplevt det själv, detta att leran tar över och
försöker säga till dig vad den vill att du ska göra med den.
Tre personer på kursen hade aldrig prövat på att göra saker av lera tidigare.Efter
två timmar hade dom gjort; en tummad skål med fotring, en kavlad mugg, ett kavlat
stort fat.Stor förtjusning och förvåning och förväntan inför kommande " fröjder "
LERA IGEN
Livsandarne vaknar efter Januaridvala. Skööönt. I går startade teatergruppen,
ikväll startar min kvällskurs i keramik. Tankarna går till min egen stapplande debut
i lervärlden.
Umbria 35 år sen invid Islandsbron i Uppsala. Jag kände direkt jag öppnade ytterdörren
och kände lukten av lera att här hör jag hemma. En känsla lag inte känt förr.
Och dom som jobbade där sen.........En stor och snäll Åke Grönbergtyp. Johan
Öster hette han och hade jobbat på Uppsala Ekeby. Skicklig drejare och faktiskt pedagog.
Och så den andre.....en lång, mörk,med intensiv blick, gotlänning, Ulf Hinas. Han
struntade komplett i kursdeltagarna men vilken drejare,vilken drejare. Han hade inga
ord för vad han gjorde men det räckte med att titta.
I kväll är jag i deras situation och jag börjar alltid kursen med att berätta
om min egen väg, min egen start för att få dem att förstå att man behöver ingen teoretisk
grundkunskap och inga konstskolor heller för att jobba som krukmakare.
Men gudarna ska veta att man måste VILJA för man måste ARBETA, ARBETA. Men
det är ju så roligt, så roligt. Jag säger som Shoji Hamada; It took me ten years
to learn the teqnique of pottery and twenty years to forget it.
JULEN AVKLARAD
Äntligen är julen avklarad. Detta inferno av minnen och förhoppningar och Kalle
Anka och sprit. Det är en stilla triumf när man får sopa ihop barren, öppna ytterdörren
och äntligen slänga ut julgranen. Jag säger HURRA för vardagen. Tänk va skönt att
få gå ut i verkstan,göra upp eld i kaminen. Städa lite,känna lukten av lera igen
och tänka på vad man ska göra härnäst. Vi lermänniskor har ju aldrig tråkigt,det
finns hur mycket som helst att göra......... men det är klart ....... att sälja det
sen är ju inte alltid så lätt. Lagret av osålda grejer har en tendens att växa. Till
och med över huvudet ibland. Men som sagt juldjävulen fick mig inte i år heller och
det är alltid en tröst
DAN FÖRE DOPPAREDAN
I morgon är det julafton. Jag tänker på hur det brukade vara förr om åren när jag
hade en kombinerad butik och verkstad på sta´n. Stressen och förväntningarna och
oron. Sålde jag mindre än vanligt kom genast oron över att nu skulle allt vara slut.
Sålde jag bättre än vanligt svor jag över att jag skulle vara tvungen att göra koppar
igen.
Hå hå ja ja, krukmakarlivet har sina sidor. För 5 år sen stod jag med en trasig
axel, jag kunde inte lyfta armen, men paket skulle slås in så vad fan skulle jag
göra. Stod jag på en pall fick jag upp armen på disken, och det var årets jobbigaste
dag, och det blev många, många paket och många,många Alvedon.
Men sen äntligen hem till en stor välförtjänad julsup och en skinkmacka.
FÖRSÖRJNING 3 20 12 08
Nackdelar
Att produktionsdreja har sina sidor. Den positiva har jag redan skrivit om; det
dagliga drejandet skapar en otrolig känsla för lerans möjligheter. Avigsidan är att
produktionsformerna( som INTE är konst ) så att säga sitter i händerna och kan vara
svåra att komma ifrån. Händerna rör sig omedvetet i samma formbanor och det är ju
inte bra när man ska försöka göra keramisk konst.
Sen har vi det där med förslitning, Drejandet innebär en mycket påfrestande
kroppsställning. Rygg axlar tar mycket stryk. Ett sätt att motverka detta är inte
dreja mer än co 30 min, göra något annat i 10 min, fortsätta dreja osv. Själv har
jag i 20 år varvat vattengympa med gym 2 gånger i veckan och utan dessa aktiviteter
skulle jag nog inte ha klarat av mitt jobb.
Sen har vi det där med att jobba ensam, Det är nog det värsta,,,,,,,,,,, om detta
kommer det mera
FÖRSÖRJNING 2
Jag har försörjt mig som krukmakare i Bollnäs i 20 år på heltid. Jad har designat
ock tillverkat en servis i vad man kan kalla "vackrare vardagsvara". Det har varit
populärt, folk har samlat. Det har varit enkelt och billigt och användbart.
Sex mil norrut i Järvsö har en annan krukmakare gjort ungefär samma sak.Så marknaden
finns och är stor. Bollnäs och Järvsö är ju inga metropoler precis. Till alla unga
människor med intresse för lera säger jag; DET GÅR . Titta på mitt exempel.
Håll er långt borta från alla konstskolor och lär er att bli skickliga drejare.
Jag pratade en gång med David Leach( Bernhard Leachs son ). Jag frågade honom hur
jag skulle bära mig åt för att göra keramisk konst. Han svarade; Arbeta 10 år som
produktionsdrejare så att du lär dig förstå och KÄNNA leran. Sen får vi se
Nackdelar då,,,,,,,,,,jodå dom finns mer om de i morgon
FÖRSÖRJNING 20 /12
En fråga jag ofta får är: Hur kan man försörja sig på att jobba med lera. Mitt
svar är: Det går bra om man accepterar att man jobbar på en marknad. Om man gör grejer
som folk vill ha 75 % av sin tid i verkstan och utvecklar sin konst i 25 % av tiden.
Keramik är ett av de få hantverk man kan få en acceptabel timpenning i. Drejning
är ett ackordsarbete och 150-200 muggar om dan är inte för mycket. I och för sig
tar det en dag till att beskicka (putsa) och henkla( sätta på öra ) men ändå. Jobbar
man med produktion i några år blir man med tiden en mycket skicklig drejare och den
förmågan har man stor nytta av i sitt konstnärliga arbete.
Felet många gör enligt min mening är att dom blandar i hop två skilda saker.
Produktion och konst. Håller man produktionen snabb och enkel och därmed BILLIG
föredrar många en handgjord mugg. Gör man sedan en hel servis enligt sammaa modell
har man arbete i många år. Men ............. det har oxå stora nackdelar, utslitning
av kroppen t.ex. Men åren av produktionsdrejning skapar hela tiden förutsättningar
för att göra konst. Som sagt man lär sig lera och man lär sig råmaterialen och man
lär sig att bränna
UTTRYCKSBEHOV
Skrapar man lite på nån målare eller skådis eller musiker eller krukmakare finner
man snart att dom har en sak gemensamt: nämligen ett starkt uttrycksbehov. Faktiskt
nästanlika starkt som sexualiteten eller behovet av syre och mat. Bakom uttrycksbehovet
finns en längtan efter bekräftelse som man aldrig kan få tillräckligt av. Att det
blev lera för mig är nog en tillfällighet, jag träffade häftiga snubbar på ett krukmakeri
och blev kvar, hade jag träffat häftiga snubbar på en teater hade det säkert blivit
teater. Men nu blev det lera. Men det har oxå blivit musik och teater och Bridge,
ämnen ni säkert kommer att få höra mer om framgenom, Jag växte upp i Hälsingland
i arbetarklassen på femtiotalet och det har påverkat mig mycket. För mig är det en
självklarhet att försörja mig på mitt hantverk.....lite snack och mycket verkstad.
Alltså inget Mumbo-Jumbo utan svett. Väntar manpå inspiration lär man få vänta länge.
Jag är oxå stolt över att vara självlärd och har arbetat med leran mycket långt borta
från kotterierna på konstskolorna.
|
|
